Inicio > CILHT > Carl Michael Bellman
CMSimple plugin: Advanced Search (c)simpleSolutions

Bibliele

Carl Michael Bellman

* 4.2 jul. / 15.2. greg. 1740, † 11.2. 1795 en Estocolmo.

Retrato de Paul Fleming

Carl Michael Bellman


«Las presentes son, hasta donde sabemos, las primeras versiones en español del gran poeta sueco del barroco tardío.
(*) Para los textos señalados con un asterisco, se ha contado –además de la alemana– con una versión literal (total o parcial) del original sueco en español de Jørgen Mossefin. Los demás textos han sido traducidos (repoetizados) por Héctor A. Piccoli a partir de la version alemana.» (H.A.P.: Doce canciones de Carl Michael Bellman, inédito)
El registro de las piezas ofrecidas aquí corresponde al

Ensemble Bellman:

Candela Bianchi - Mezzosoprano
Jose Prioni - Barítono
Guido Tappari - Tenor
Ma. Lucía Fumagallo - Arreglos y guitarra
Ana Fumagallo - Viola da gamba
Ana Inés Casas - Flauta traversa
Lucio Piccoli - Guitarra
Rocío Giménez López - Clave, piano

 

 

Nota Bene


Nota Bene

När jag har en plåt att dricka,
nota bene gott renskt vin,
och därtill en vacker flicka
nota bene som är min;
är jag nöjd av hjärtans grund,
I: nota bene blott en stund. :I

Ja vår tid är alltför härlig,
nota bene lite svår,
ovän uppå blod begärlig,
och förtjänsten slagen går,
mången tror sig fri och säll,
I: nota bene bagatell! :I

Lät då allt sin cirkel löpa,
men dock nota bene håll;
ålderdomen ej må stöpa
om mitt sköna till ett troll.
Vin och skönhet mig upprör,
I: nota bene tills jag dör. :I
Nota bene

Holt mir Wein aus vollen Krügen.
Notabene, Wein vom Sundgau.
Und ein Weib soll bei mir liegen,
Notabene, eine Jungfrau!
Ewig hängt sie mir am Munde,
I: Notabene, eine Stunde! :I

Ach, das Leben lebt sich lyrisch.
Notabene, wenn man jung ist.
Und es duftet so verführ'risch,
Notabene, wenn's kein Dung ist!
Ach, wie leicht wird hier erreicht doch
I: Notabene, ein Vielleicht noch! :I

Laß die Erde heiß sich drehen,
Notabene, bis sie kalt ist.
Deine Liebste sollst du sehen,
Notabene, wenn sie alt ist!
Lache, saufe, hure, trabe,
I: Notabene bis zum Grabe. :I

* Nota Bene

Dadme vino en jarra llena,
nota bene, de Renania.
Goce una belleza plena,
nota bene, si no me engaña.
Feliz de aquí en adelante,
I: nota bene, ¡un instante! :I

Que época ésta de delicia,
nota bene, algo espinosa.
Sangra el odio en la codicia
y el bien acaba en la fosa.
Uno de santo se precia,
I: nota bene, ¡cosa necia! :I

Que el mundo caiga en cascada,
pero, nota bene, ¡aferra!;
la edad no hará de mi amada
ogro en crisol de la tierra.
Belleza y vino en mi suerte,
I: nota bene, hasta la muerte. :I
 


 

 

Caronte hiende el vacío


Charon I Luren tutar
 
[Epistel Nr. 79]
 eller
Afsked til Matronorna, synnerligen til Mor Maja Myra i Solgränden vid Stortorget, Anno 1785.
 
 
Charon i Luren tutar,
Stormarna börja hvina,
Trossar och tåg och klutar
Lossna nu til slut;
Månan sin rundel slutar,
Stjernorna sorgligt skina,
Til sin förvandling lutar
Snart min lifsminut;
 
Snart nu mitt Timglas utrinner,
Charon ror alt hvad han hinner,
Vattnet vid åran,
Pollrar i fåran,
Och på det blanka
Sväfvar en Planka,
Kolsvarta Lik-paulunen
gungar floden fram,
Vid rök och dam :||:
Och Gastars tjut.
 
Krögar-Madamer raska,
Stärken mig på min resa,
När jag til Fädrens aska
Samlas skall i natt.
Krögarne stå så baska,
Rödblommiga och hesa,
Borga mig knapt en flaska,
På min gamla hatt.
 
Mor där på taflan vid disken,
Stryk ut två öre för fisken;
Ditto, det öret
För det gamla smöret;
Noch för den ålen
I gröna skålen;
Noch för den där Potates,
som jag mig drar,
Hvad den var rar :||:
Och trind och platt.
 
Jag gör mitt Testamente,
Där jag vid stånkan sitter;
Läs du sjelf opp Patente,
Läs Mor Maja sjelf;
Bort verldsligt Regemente,
Verlden blir mera bitter,
Stjernklara firmamente,
Mig nu öfverhvälf.
 
Men mer jag stånkan nu skakar,
Klang, hvad den Vörten mig smakar!
Skummet det jäser,
Fradgar och fräser,
Dropptals från truten,
Ned på Surtouten.
Det gör mig godt Mor Maja, det var öl med rang.
Klang Mutter, klang! :||:
Vid Charons Älf.
 
Hufvud på axeln hänger,
Kroppen sig framåt lutar,
Nacken den slår och slänger.
 Men, O Gudar! men
Ögat med tårar blänger,
Uppå de granna klutar,
Som fordom med Ducriner,
Knäptes trångt igen;
 
Men se på Böxorna bara;
Säj ä de plaggen ej rara?
Söndrig är västen,
Lappad är resten,
Strumporna korta,
Hälarna borta,
Och den där dyra Skjortan var,
Mor Maja märk!
Beckmanskans Särk :||:
För tu år sen.
 
Nu står jag midt i båten,
Kors hvad det roret gnislar,
Skuggorna hela bråten,
Squalpa bak och fram;
Eolus quäfver gråten,
Charon på pipan hvislar,
Hjelp! hör den mörka ståten
För et hiskligt larm;
 
Blixt, Norrsken, Dunder och fasa,
Rundt kring om skyarna rasa,
Karlevagnen hvälfver,
Glimmar och skälfver,
Stjernorna slockna,
Stränderna tjockna,
Tils i den svarta skuggan inga himlar syns;
Mitt qual begyns, :||:
God natt Madame!

Charon durchbricht die Leere
 
[Epistel Nr. 79]
Übersetzung: Hoop / Wader
Abschied von Mutter Maja, Wirtin im »Vergoldeten Becher«, anno 1785.                 
 
 
Charon durchbricht die Leere,
Hörnerschall zerreißt die Lüfte,
Segel der Todesfähre,
fetzen übers Deck;
Mondschein zerschellt im Meere,
stürzt in die dunklen Klüfte;
auch wenn ich mich noch wehre,
tötet mich der Schreck
 
Schon zeigt das Zeitglas die Stunde:
Charon begehrt mich als Kunde
oder als Ware
seht, eine Bahre
tanzt auf den Wellen,
Angstschreie gellen,
kohlschwarze Leichenkähne
schaukeln in der Flut,
umspült von Blut, :||:
von Dunst und Dreck
 
Gehe nun mit leerer Tasche
auf meine letzte Reise,
zu meiner Väter Asche
geht die Fahrt heut´ Nacht.
Krüger, deine schroffe Masche
stinkt mir wie deine Preise.
Borge mir jetzt die Flasche
Fusel, wie abgemacht.
 
Mutter Maja, hinter dem Tische
streich die zwei Kronen für Fische.
Streich die drei Öre
für eine Möhre
und den für Aale,
die ich nicht zahle,
und für acht Pellkartoffeln,
die ich in mir trag´
aber nicht mag :||:
streich alle acht!
 
Habe hier was zu verlesen
nur leider liegt meine Brille
im Leihhaus unterm Tresen,
Maja komm, lies du
bin zwar niemals reich gewesen
doch hier mein letzter Wille
werde nicht wieder genesen
will nur meine Ruh´
 
Bin nicht der erste, der verreckt hier
mein letzter Krug Bier, er schmeckt mir.
Jetzt schäumt er über
nichts ist mir lieber
als ihn mit Schlürfen
süffeln zu dürfen.
Sei nicht so geizig Maja, gib mir noch was
und auch ein Glas :||:
Branntwein dazu!
 
Kann den Kopf schon nicht mehr heben
Arme und Hände frieren
und meine Schenkel beben
sieh, wie es um mich steht
Will dir meine Kleider geben
Maja, brauchst dich nicht zu zieren
Lumpen sind´s die an mir kleben
aber gut vernäht
 
Sind nicht die Hosen ein Wunder?
Flicken auf Flicken, nur Plunder
und erst die Weste
Stücke und Reste
Strümpfe verwaschen
laufende Maschen
Nur das Hemd will ich noch tragen,
grau wie alter Quark
in meinem Sarg :||:
aus Pietät
 
Nun steh ich auf dem Nachen
hör, wie die Ruder greifen
und wie die Planken krachen,
Grauen jagt vorbei,
Weinen erwürgt das Lachen
kreischende Orgelpfeifen
Hilfe!, aus wundem Rachen
wieder ein Schrei
 
Blitz, Nordlicht, Donner und Feuer
Wolken, wie dunkle Ungeheuer,
wie jetzt das Meer schäumt,
das Schiff sich aufbäumt
Sterne ersticken
Strände verschlicken
bis aus den Wolken eine Träne rinnt
die Qual beginnt :||:
Charon, ahoi!

* Caronte hiende el vacío

[Epístola nr.79]
o
Un adiós a las matronas, probablemente a Madre Maja Myra, en Solgränden junto a Stortorget, anno 1785. 

Caronte hiende el vacío,
su cüerno rasga el viento,
jarcia y lienzo el navío
lleva hecho un jirón;
cierra la luna el río,
cada astro macilento
se abisma tardío,
mi vida es un turbión;
 
el tiempo escurre ligero,
Caronte, más que un remero;
agua en la pala,
la proa cala;
brilla en las olas
una tabla sola
que henchido el negro sudario
hace avanzar,
dama y humo a par, :||:
gente de mar.
 
Hago el viaje postrero
con mozas nada lentas;
ceniza el paradero
de mis lares quizás.
Tú, rubicundo fondero,
que ronco pides cuentas:
te empeño mi sombrero
por un litro no más.
 
Madre Maia, tras del tablado,
táchame lo del pescado
y los tres ores
de coliflores
y el de la anguila,
que me horripila;
y las ocho patatas
con monda que alcé
y me tragué, mas no gusté:
¡táchalas ya!
 
Debo leer algo importante
pero me dejé los lentes,
monte pío, en tu estante:
Maia ven, lee tú.
Terrena hueste, adelante;
mundo, amargo te sientes,
cielo de estrellas brillante
cae como alud.
 
No soy el primero en morir:
quiero una cerveza al partir,
rubia, espumosa;
ninguna cosa,
como un sorbo
y sin estorbo;
no me mezquines, Maia, un trago más,
y otro detrás, viendo la faz
de Caronte.
 
Floja cuelga la cabeza,
el cuerpo hacia adelante,
el cuello tira y pesa,
¡mírame, oh, Dios!
Lloroso el ojo sopesa
harapo antes elegante
cosido con gran fineza
en cada botón.
 
Los calzones, un portento:
restos, remiendo a remiendo,
y, te imaginas,
chaleco en ruinas,
medias desleídas,
mallas corridas,
sólo usaré la camisa cara,
Maja, ¡atención!
en mi cajón, Beckman, tu jubón,
por compasión.
 
A la nave ya he subido,
ay, el timón chasquea,
de sombras el gentío
hierve al bogar;
Eolo ahoga el quejido,
Caronte sonajea,
sombría hueste, Dios mío,
hiela al silbar.
 
Aurora boreal y trueno,
las nubes color de cieno,
cae la Osa Mayor
con brillo y temblor
estrella extinta,
playa encinta,
al perderse el cielo tras del hollín
dolor sin fin, :||:
¡adiós, madam!

 

 

 

 

Descansa en esta fuente


Hvila vid denna källa

[Epistel nr 82]
Eller Oförmodade Afsked, förkunnadt
vid Ulla Winblads Frukost
en sommar-morgon i det gröna.
Pastoral,
Dedicerad til Kgl. Secreteraren Leopoldt.

 


Hvila vid denna källa,

Vår lilla Frukost vi framställa;
Rödt Vin med Pimpinella
Och en nyss skuten Beccasin.
Klang hvad Buteljer, Ulla!
I våra Korgar öfverstfulla,
Tömda i gräset rulla,
Och känn hvad ångan dunstar fin,
Ditt middags Vin
Sku vi ur krusen hälla,
Med glättig min.
Hvila vid denna källa,
Hör våra Valdthorns klang Cousine.
Valdthornens klang Cousine. - - - [Corno.]

 

Nymphen, se hvar hon klifver,
Och så beställsam i sin ifver,
Än Ägg och än Oliver,
Uppå en rosig tallrik bär.
Stundom en sked hon öser,
Och öfver Bunken gräddan slöser;
Floret i barmen pöser,
Då hon den Mandeltårtan skär.
En Kyckling där,
Af den hon vingen rifver,

Nyss kallnad är.
Nymphen se hvar hon klifver,
Och svettas i et kärt besvär.
Och svettas i besvär. - - - [Corno.]

Blåsen J Musikanter,
Vid Eols blåst från berg och branter;
Sjungen små Kärleks-Panter,
Bland gamla Mostrars kält och gnag.
Syskon! en sup vid disken,
Och pro secundo en på Fisken;
Krögarn, den Basilisken,
Summerar Taflan full i dag.
Klang Du och Jag!
Klang Ullas amaranther,
Af alla slag!
Blåsen i Musikanter,
Och hvar och en sin kallsup tag.
Hvar en sin kallsup tag. - - - [Corno.]

Ändtlig i detta gröna,
Får du mitt sista afsked röna;
Ulla! farväl min Sköna,
Vid alla Instrumenters ljud.
Fredman ser i minuten
Sig til Naturens skuld förbruten,
Clotho ren ur Surtouten,
Afklipt en knapp vid Charons bud.
Kom hjertats Gud!
At Fröjas ätt belöna
Med Bacchi skrud.
Ändtlig i detta gröna,
Stod Ulla sista gången Brud.
Den sista gången Brud. - - - [Corno.]

 

Weile an dieser Quelle

[Epistel Nr. 82]
oder das unerwartete Adieu
bei
Ulla Winblads Frühstück

an einem schönen Sommertag.

 

  

Weile an dieser Quelle,
sieh, unser Frühstück ist zur Stelle:
Rotwein und Pimpinelle
und Bekassinchen zart und fein.
Klang, was für Flaschen sollen
aus diesem Korb, dem übervollen
leer in das Gras hinrollen
und schmecke, welch ein Duft so fein.
Dein Mittagswein
schäumt aus dem Krug so helle
Im Frühlingsschein.
Weile an dieser Quelle,
lausch auf des Waldhorns Ton im Frei'n.
des Waldhorns Ton im Frei'n.

 

Seht, wie das Nymphlein eilet,
und wie ihr Füßlein nimmer weilet,
Ei und Oliv' zerteilet,
und schwitzt im eifrigen Pläsir.
Seht, wie ihr Brüstlein hüpfet
Und [wie] sich ihr Rock beim Bücken lüpfet,
ei, wie sie dreist entschlüpfet,
faßt man ans Knie und drüber ihr.
Skål, Ulla, skål,
laßt uns ein Schnäpslein trinken,

gestrichen voll,
Dazu ein Stückchen Schinken,
das uns vortrefflich munden soll.
vortrefflich munden soll.

Spielet, ihr Musikanten,
laßt Lied um Lied wie Schaum aufbranden,
lachet der alten Tanten,
die uns mit dürrem Finger dräu'n.
Schwirrt wie die nächt'gen Falter
um unser Licht, ihr trunk'nen Psalter.
Bald naht sich graues Alter,
drum laßt uns heut der Lieder noch erfreu'n.
Viel Winde weh'n
von [aus] unbekannten Landen,
viel Jahre geh'n,
Spielet, ihr Musikanten,
laßt Lied um Lied wie Schaum aufweh'n,
wie Schaum, wie Schaum aufweh'n.

Laß mich dir ohne Klagen
zum Abschied einen Wunsch vortragen.
Es gilt Lebwohl zu sagen
unter der Hörner Jubellaut.
Ich fühl der Jahre Schwere,
bin nicht so jung, wie ich gern wäre.
Charon auf seiner Fähre,
sein Anblick ist mir wohlvertraut.
Wie streng er schaut. Komm,
Ulla, nicht verzagen,
wenn dir´s auch graut:
Ulla, sei ohne Klagen
zum letzten Male meine Braut
zum letzten Male Braut

* Descansa en esta fuente

[Epístola nr. 82]
o un inesperado adiós,
anunciado durante el desayuno de Ulla Winblad,
una mañana de verano, al aire libre.

Pastoral

Dedicado al secretario real Leopoldt.

 

Descansa en esta fuente,
el desayuno está presente:
un tinto opalescente,
pimpinela y tierna perdiz.
¡Cling! el licor que resta
ruede de tan colmada cesta
cubriendo la floresta
su aroma como un tapiz.
Tu vino aquí
espuma en su corriente
terso desliz.
Descansa en esta fuente,
oye el son del cuerno, cousine.
son del cuerno, cousine

 

La ninfa su esfuerzo aúna,
se afana como ninguna
con huevo y aceitunas
y un plato rosa va a traer.
Sirve ora a cucharadas
ora con crema derramada;
la falda, azucarada
lluvia, y de almendras el pastel.
Ya va a ofrecer
capón a nuestra gula,

tibio entremés.
La ninfa su esfuerzo aúna
sudando celoso placer
tan celoso placer 

Sople el musicante,
de Eolo el aliento encante
a la arpía infamante
que nos censura con rigor.
Cofrade, el trago goza
y pro secundo aquí retoza;
¡víbora ponzoñosa
el tabernero, y yo el deudor!
Amaranto es
de Ulla, siempre galante,
y ¡cling! otra vez
sople el musicante,
¡que beba cada feligrés!
¡sí, cada feligrés!  

Soflama en la espesura,
que mi despedida figura,
¡Ulla, adiós, mi hermosura,
oye de la música el son!
Fredman mira el minuto,
Natura cae, es su tributo,
de Cloto hilo absoluto,
Caronte corta un botón.
Trae del corazón,
diosa, con donosura,
de Baco el don,
soflama en la espesura,
sé novia aún otra vez, amor
novia otra vez, amor

 


 

 

 

Ven ya, dios nocturnal


Aftonkväde

 

[Lied Nr. 32]

(Dedicerat till fru assessorskan Weltzin)

 


Träd fram, du nattens gud, att solens lågor dämpa,
bjud stjärnan på din sky mot aftonrodnan kämpa,
gör ljumma böljan kall,
slut ögats förlåt till, kom lindra kval och krämpa
och blodets heta svall.

 

Ditt täcke gömmer allt, betraktom Floras gårdar;
här skönsta höjder fly, där mörka griftevårdar
på svarta kullar stå.
Och, under uvars gråt, mullvador, ormar, mårdar
ur sina kamrar gå.

 

Vid källan allt är tyst, knappt rör sig minsta myra,
när mot dess klara djup Timantes i sin yra
bespeglar månans klot.
På grenen av en alm Alexis hängt sin lyra,
och slumrat vid dess fot.

 

Det späda vattensorl, som ned i mossan spelar
och uti rännlars språng kring fältet sig fördelar,
gör ögats sömn så söt,
att döden liksom känns var droppa blod förstela,
i själva hälsans sköt.

 

En ljum och kylig blåst emellan löven susar,
och under trädens rusk den mörkblå böljan krusar,
kring roddarns blanka år.
Mot klippan, vid ett plump, dit strömmen inåt frusar,
den glupska gäddan slår.

 

Där ligger jägarn trött, med hatten under öra;
vid bössan mot hans arm, att minsta buller höra,
sig hunden lagt i ring. 

och fiskarn nyss begynt sin not i vassen snöra,
och plaska stranden kring.

[...]

 

Tritt vor, du Gott der Nacht

 

[Lied Nr. 32]

 

 


Tritt vor, du Gott der Nacht, die Sonne zu verhängen.
Es soll dein Sternenheer das Abendrot verdrängen.
Tritt vor, du Gott der Nacht!
Halt mir die Augen zu, befrei mich von den Zwängen,
die mir der Tag gebracht.

 

Dein Tuch deckt alles zu, der Tag muß uns verlassen.
Der letzte Dämmerschein ertrinkt in tiefen Gassen,
im unbewegten Grau.
Dachs, Wiesel, Fuchs und Maus erwachen und verlassen
nun hungrig ihren Bau.

 

Ein Jäger ruht im Gras. Am Gürtel hängt die Beute.
Zu seinen Füßen liegt erschlafft die Hundemeute.
Der Tag war lang und heiß.
Am Waldsee vor dem Fels bemüh´n sich Fischerleute,
die Ruder plätschern leis.

 

Die Heidelerche schweigt, hat sich im Kraut verborgen.
Wie alles Taggetier vertagt sie ihre Sorgen,
denn vorerst wird es Nacht.
Sie weiß es nicht: Der Tod hat zwischen heut und morgen
schon viele umgebracht!

 

Ein Nachtgetränk tut wohl, auch wenn´s ein Waldschrat braute.
Pan, leg die Flöte fort. Alexis, nimm die Laute
und sing im Waldesgrund.
Cyklopen, Faune schweigt und horcht auf das vertraute
Verführungslied der Stund.

 

Arachne, ruh dich aus [hör nur zu], laß deine Fäden wehen!
Dein Herz kann nicht dem Sog der Klänge widerstehen.
Nein, lausche seinem Schlag. 

Vulkan, dein Hammer ruht. Auch ich will schlafen gehen,
denn schwer war auch mein Tag.

 

Ven ya, dios nocturnal

 

[Canción Nr. 32]

 

 


Ven ya, dios nocturnal, y al sol échale un velo.
Vence tu hueste astral al ocaso en el cielo.
¡Ven ya, dios nocturnal!
mis ojos a cerrar y a quitarme el flagelo,
que el día va a cesar.

 

Tu manto nos cubrió, la luz ahora nos deja.
El último fulgor, se hunde en honda calleja,
tras el inmóvil gris.
Despierta el tejón, zorro y la comadreja
abandona el cubil.

 

En el cinto el botín, el cazador ansía
ahora la hierba en que se tiende su jauría.
Fue un día de calor.
En el lago aún pescadores trajinan:
de remos es rumor…

 

La alondra del brezal en la paz se ha ocultado;
criatura diurna es, y aplaza sus cuidados,
pues noche va a ser ya.
¡Cómo va a saber, que la muerte en breve lapso
tantos se ha de llevar!

 

Un trago hace bien, aunque un fauno lo haya hecho.
Pan, pon la flauta ahí. Alexis, cubra el trecho
del bosque tu laúd.
Oh, cíclopes, callad; que os arrulle en su lecho
la íntima quietud.

 

Aracne, ¡a descansar!, ¡flote tu hilo en la altura!
Ya la magia del son a tu alma conjura,
reclamo que hechizó.

La fragua sin ardor: Vulcano, quien se apura
a reposar soy yo…

 

 

 


 

Powered by CMSimple| Template: ge-webdesign.de| html| css| Login